ensextondelavallt

Det var vid den tiden, då Barack Obama var USA:s president, och engelsmännen fortfarande höll fast vid vänstertrafiken, men inte börjat nyttja meterenheten. Det var en tid med Ipads och Coldplay's Christmas lights skrålade ur mångas datorhögtalare. Det var en stressad, men ändå lycklig tid på året. För alla, utom för den lilla grisen Bertil.

Bertil bodde hos sin ägare Gunnar, tillsammans med ett tjog andra grisar. I sitt griskollektiv i form  av delad stia levde grisarna ett gott liv. Halmen var alltid ny och fräsch och maten, ja all den mat  som de dagligen fick proppa sina grismagar fulla med var, om inte av högsta kvalitet, i alla fall av stor kvantitet. Detta var ovanligt för en gris vid denna tid. Men för människorna, som trendbesatt var villiga att betala extra för ekologisk mat, var det ändå viktigt. Myten om växthuseffekten var också mycket aktuell, så hur gott grisarna levde var inte det enda som var viktigt. Deras leverne kunde inte heller orsaka onödigt koldioxidutsläpp. 

Bertils ägare var en mycket omtänksam och timid man. Samtidigt mycket bestämd och härdad, han var en man som upplevt mycket under sitt liv. Under julen var denne även välbesökt av människor som inte annars brukade titta förbi. Människorna kom skrattandes i sina färgglada mössor och jackor av finaste kvalitet. Välklädda för att trotsa den hårda vinter som under de senaste åren varit något att räkna med. Skämt i likhet med ”hoppas inte din julskinka har rymt”, var vanliga isbrytare. Andra var mer vulgära och sade rätt upp och ner att de ville ha en riktigt fin och välgödd gris på sitt julbord i år.

Det var först förra julen som Bertil olyckligt nog förstod varför Gunnar endast fick besök under juletiden. Han hade nämligen råkat vandra iväg från sina vänner i stian och in i rummet som var förbjudet att för grisar att äntra. Där såg han med sina egna ögon hur Gunnar, som hade tyckte så gott om,  göra någonting fruktansvärt. På en bänk av rostfritt stål höll Gunnar fast Bertils mor. Med en skinande vass kniv i ena handen och grisen i den andra, stod han där bredbent och bestämt. Till slut förde han kniven mot strupen på Bertils mor, som kämpade så febrilt att man kunde höra grisfötternas sparkar mot stålbänken. Blodet rann från grisens hals, över bänken och ner i den vask som hörde till. När Bertils mor drog sitt sista grymt isade det i själen på Bertil. Som om något mycket viktigt hade försvunnit.

Denna fasansfulla upplevelse följde Bertil under hela året, och nu var han säker på att han själv skulle möta samma öde. Minnesbilderna från sin mors slakt påverkade även Bertils aptit. Han var därför mycket smalare än sina grisvänner. Det var nämligen för svårt för Bertil att berätta om händelsen, eftersom han inte ville att hans vänner skulle lida och vara rädda precis som han.

Dan, före dan, före dan, före dopparedan, stod kunderna hos slaktaren på kö. Först nu insåg Bertil att han, genom att hemlighålla det han sett hade satt sina grisvänner i en dödsfälla. De fetaste och godaste grisarna var de som gick åt först, men en spinkig lite gris som Bertil ville ingen ha.

Det var då upp till Bertil att rädda sina kära vänner. På så sätt kunde han kanske även vinna Majas hjärta. Hon var den fetaste och grannaste grisen som vandrat på gården. När Bertil såg henne blev hans ben alldeles svaga och hans grishjärta pumpade hårdare än han kunde klara av. Han måste rädda henne, så han kan flytta ut i skogen med henne och bygga ett liv i en utopisk by befolkade av grisar som levde fritt och frodades.

Han såg högaffeln, cykelhjulsslangen, och hur staketet som höll de instängda hade två fastpunkter där han kunde sätta slangen. Likt Macgyver lade han ihop två och två och visste precis vad han skulle göra. Utan att berätta för någon om vad han gjorde, fäste han slangen på staketet, tog ett hårt tag om högaffeln, satte sin grisända mot slangen och spände upp. Han siktade mot dörren och väntade. Precis när Gunnar gick in genom dörren för att hämta sitt första offer för dagen, släppte Bertil på fotgreppet och flög över staketet med högaffeln i perfekt riktning för att de två vassa ändarna skulle sättas i väggen med slaktarens hals fast emellan. Han var nu helt rörelseförhindrad. Förstelnad stod Gunnar mot väggen, med en rädsla i blicken som Bertil endast sett en enda gång tidigare i livet. Hos sin mor då hon blev brutalt MÖRDAD av just Gunnar.

Utifrån stian kunde Bertil, med enkel rörelse med sitt tryne låsa upp för de övriga grisarna. Han grymtade nu för kung och fosterland om hur viktigt det var att alla följde honom.

”Kom med mig om ni vill leva!”

Grisarna visste inte varför de följde efter, men det fanns någonting i Bertils grymt som övertygade dem. Bertil ledde sedan sina kamrater ut i skogen bortom gården, där han med gråten i halsen berättade om vad han sett och varför de måste lämna gården för att överleva.

Om Bertil fick sin Maja, eller om det vilda livet var gott nog för grisarna vet jag inte. Men om är bra. Och om så, tror jag att man än idag talar om Bertil och hans mod. Historien om ”Grisen som inte blev julskinka”.

Olof Andersson

Olof är en fin grabb från Tranemo. Han gillar långa promenader, mysiga hemmakvällar och är i skrivande stund singel. Han har även valt ut ett musiktips, Wonderboy med Tenacious D. Tyvärr ville inte Youtube inte lämna ut HTML-koden till den riktiga videon.