ensextondelavallt

Jag är tidsoptimist. Kanske inte extrem eftersom jag för det mesta kommer i tid till det jag ska. Men även om det är mycket dötid innan jag ska iväg någonstans får jag alltid bråttom. Ni känner säkert igen er. Lördagar är en typisk dag för tidsoptimister. Då sover jag länge, drar ut på tiden, efter två timmars vakentid har jag fått på mig annat än kalsonger och linne och jag har duschat, En process som tar max 20 minuter under vardagarna. Sedan kanske jag träffar någon en stund, går på systemet och är hemma runt 16-tiden och ska vara på förfest vid 19. Det enda jag ska göra under de tre timmarna är att äta, eventuellt duscha igen och byta om. Men jag får alltid bråttom, och kommer oftast 20-30 minuter senare. Jag vet, jag sa att jag sällan kommer för sent men då pratar jag jobb och skola. De där tre momenten gör jag de sista 20 minuterna innan jag ska gå och då kommer man för sent.

Imorse låg jag och drog mig ganska länge. Stressade iväg och sprang över vägen och sneddade åt höger mot en nedförsbacke. Jag hade extra fart med tanke på att det kom en bil lite längre bort. Precis när bilen passerar och jag tar de svängande stegen halkar jag, både händerna åker up i hands up-mode och jag faller sidleds. Oj oj oj.

Det här var mest ett inlägg för att få dela med mig av go musik här kommer två låtar som jag tror ni kommer bli lite lyckligare av. Eller tvärtom.

Soft Moon - When It's Over



Smith Westerns - All Die Young

Döva, brats, hårdrockare. Det är några av alla typer av människor jag haft runt mig på mina tågresor. Det ökar folkkännedomen lite på något sätt, eller kanske mer nyfikenhet. Vad gäller brat-killen som bekräftade de flesta fördomarna så var han ett ganska underhållande sällskap hem från Stockholm en dag mitt i veckan för ett tag sen. Vi pratade inte med varandra. Han försökte plugga till ett prov han hade dagen efter men ägnade den mesta tiden åt att ringa folk från sin Iphone och säga "Asså, jag har prov imorgon. Fattar nada. Palla liksom." Jag övervägde att försöka hjälpa honom men han snackade ju bara hela tiden. Efter att ha vaknat från en tupplur sneglade jag på hans dator skärm. Självklart kollade han på ett filmklipp med rubriken "Best of Saint Tropez 2010!!!" där grabbar med backlslick vaskade champagne och storbystade kvinnor, silikon eller inte, skakade rumpa. Det sistnämnda är ju alltid trevligt. Men jag log lite och låtsades somna om. Det är lite sjukt, galet och häftigt på ett sätt att det där har blivit en livsstil. Jag fördömer den inte. Men jag förstår den inte heller.

I går var en lite tyngre tågresa än vanligt.

----------

Jag har fått min första önskan uppfylld över bandbokningar till Way Out West. Robyn kommer och det kommer bli fett!

----------

Ett gäng ölburkar, en tallrik, avocadoskal, kläder överallt, och en plastbytta fylld mer övermogna kiwifrukter. Det är ungefär det ser ut här i rummet just nu. Och väggprydnaderna, en hövding och en indianflicka likt Pochahontas vakar över mig från väggen. Mörkret har legat över Falun sedan flera timmar tillbaka. Har försökt mig på låtskrivande under kvällen, jag gör det ibland för att hålla drömmar levande om att någon gång kunna påverka musiksverige.

Youtube verkar inte vilja lämna ut HTML-koder till mig i dag, får bli en Spotifylänk istället till Sebastian Wijks A Throw-Away Letter. http://open.spotify.com/track/3w5hLspRQDonyR1KTeorfY

Har du sett den där reklamen där de tipsar om nya nikotinpåsar? Påsar fyllda med nikotin som ska hjälpa människor att sluta röka. Det näst sista steget mot att helt öppet erkänna att det bör fungera bra att börja snusa när man ska sluta röka. Som ett starkare substitut, och en last som, visserligen på ett annat sätt, är lika äckligt.

Själv håller jag på att sluta snusa. Det är rent ut sagt ett helvete. Det är fascinerande hur fäst man kan bli vid ett ämne; så fäst att du blir galen utan det. Jag har hört vänner som berättar om att de ska sluta röka eller snusa, men som aldrig lyckas med det. Själv har jag alltid tänkt att det inte skulle vara några problem alls för mig att ge upp mina tobakskuddar. Samtidigt har jag försäkrat mig om att min last är den bästa av alla, att det inte fanns någon anledning alls att sluta och sen lagt upp en Göteborgs Rapé mot det sönderfrätta tandköttet på vänster sida i munnen.

”Jag kan sluta när jag vill”, ”Det är gott, och ingenting om att snus är cancerframkallande är bevisat”.

”Snus är äckligt”, ”Mina tänder kommer aldrig att återställas”, ”Jag tjänar miljontals kronor på att sluta”

Man kan likna mina känslor för snuset med one-hit-wonder-artisten Natalie Imbruglias visa ord: ”I’m torn.”

Much like on-hit-wonder Natalie Imbruglia- I’m torn!!

Fast bestämd om att jag ska upphöra att vara ”den där äcklige killen med gula tänder och snus överallt”, har jag helt lagt av. Eller ”helt” är ju en ren lögn. Jag tar ett nikotin- och tobaksfritt substitut. Det är helt enkelt snus, UTAN allt det goda. Totalt meningslösa kladdiga saker som smakar gympadojor och fräter hårdare på tandköttet än vanliga vita portioner.

Nu händer en mängd underliga saker med mig. Jag skakar konstant och högst frenetiskt med mina ben; kan inte sitta still. Mitt humör skiftar likt en gravid kvinna och det är precis omöjligt att fokusera på en och samma sak i mer än tio sekunder. Bara att skriva detta krävde hundratals korta intervaller.

Nu ska jag tugga jättemycket tuggummi; jättesnabbt; och sen springa 10 mil med en ryggsäck som väger 100 kg på ryggen. Hoppas abstinensen är ursvettad när jag kommer tillbaka?

Tidigare har bloggen publicerat Olof Anderssons julsaga "Grisen som inte blev julskinka". Olof är fortfarande singel och kvinnor jag vet, efter det här inlägget kan ni inte hålla er längre. Olof behöver hjälp under denna svåra abstinenstid. Först till kvarn!

Sitter och redigerar, slänger en snabb blick åt vänster. Där sitter min bänkgranne och håller upp kameran som hon bad om att få låna två minuter tidigare. Linsen är riktad mot mig. Jag kollar in i skärmen igen och frågar "Är det för att jag luktar skit?" "Ja" svarar hon och skrattar. Jag skrattade med.

Detta grundade sig i att jag var i en ladugård tidigare i dag och gjorde ett inslag om klövvårdare. Där var jag, fyra personer till och 170 kor. Klart att jag luktade skit då, och på jobbet.

Det kvinnan bredvid mig gjorde var att hon tog en bild till sin blogg där dagens inlägg handlade om den illaluktande praktikanten. Aja, det var ganska kul och jag har inget emot att bjuda på mig själv.

Imorgon sker första bandsläppet för sommarens Way Out West och här kommer en önskelista, vissa kan mycket väl stå på scen i Slottskogen i augusti, andra är rena och skära önskningar. Listan kommer fyllas på och jag mottar gärna tips.

David Bowie
Robyn
The Strokes
Gorillaz
Kasabian
Jamie T
Libertines (Reunion)
Beach Fossils
Badly Drawn Boy
Bon Iver
Broken Social Scene
Smith Westerns
Dirty Beaches
Kendal Johansson
Tallest Man on Earth
Woods
White Lies

Är det någon akt från i somras som jag vill se i repris i år igen är det Local Natives och Håkan Hellström.

Skulle WoW-gänget knyta till sig Bowie lovar jag gå naken längs piren med en livboj runt halsen!

Den här visslar jag till i dag:

Jag var spänd under större delen av nyårskvällen. Spänd över snön som hängde över altandörren. Den hade format sig som ett hajgap, just där och jag var spänd över vem som skulle få denna hög på sig. Desto längre tiden gick blev det varmare, det började töa något och snön sjönk ännu mer. Nu skulle det snart smälla! Men det gjorde det aldrig, dagen efter fick jag veta att någon vänlig själ var mer medmänniska än jag och hade slått ner högen strax innan tolvslaget. Så kan det gå.

Ett litet missöde inträffade dock. Jag och en av gästerna hade fått i uppdrag att göra marängsviss till efterrät. Vi gick in för detta och gjorde ett stort berg av glass, grädde, bananer och chokladsås. Mästerverket ställs fram och jag presenterar stolt vad jag har ställt fram. Folk börjar ta och efter en liten stund hör jag från bordet: "Marängerna hade han gömt väl." Jag utbrister: "Just det jävlar!" och springer till skafferiet och tar ut två marängpåsar. Så kan det gå.

Till alla som kom vill jag tacka er för en go kväll.

Är tillbaka i Falun nu och på tåget upp sprang jag på en arbetskamrat. Vi snackade om lite allt möjligt och kom in på radion i Jönköping. Då kommer det:

Hon: Jag träffade en kille som jobbade där på SR-festen. Han var väldigt trevlig.
Jag: Hette han Håkan?
Hon: Ja, något sånt var det.. Han skulle kunna vara din storebror, ni är ganska lika.
Jag. Då var det nog Håkan...

Så kan det gå.