ensextondelavallt

Döva, brats, hårdrockare. Det är några av alla typer av människor jag haft runt mig på mina tågresor. Det ökar folkkännedomen lite på något sätt, eller kanske mer nyfikenhet. Vad gäller brat-killen som bekräftade de flesta fördomarna så var han ett ganska underhållande sällskap hem från Stockholm en dag mitt i veckan för ett tag sen. Vi pratade inte med varandra. Han försökte plugga till ett prov han hade dagen efter men ägnade den mesta tiden åt att ringa folk från sin Iphone och säga "Asså, jag har prov imorgon. Fattar nada. Palla liksom." Jag övervägde att försöka hjälpa honom men han snackade ju bara hela tiden. Efter att ha vaknat från en tupplur sneglade jag på hans dator skärm. Självklart kollade han på ett filmklipp med rubriken "Best of Saint Tropez 2010!!!" där grabbar med backlslick vaskade champagne och storbystade kvinnor, silikon eller inte, skakade rumpa. Det sistnämnda är ju alltid trevligt. Men jag log lite och låtsades somna om. Det är lite sjukt, galet och häftigt på ett sätt att det där har blivit en livsstil. Jag fördömer den inte. Men jag förstår den inte heller.

I går var en lite tyngre tågresa än vanligt.

----------

Jag har fått min första önskan uppfylld över bandbokningar till Way Out West. Robyn kommer och det kommer bli fett!

----------

Ett gäng ölburkar, en tallrik, avocadoskal, kläder överallt, och en plastbytta fylld mer övermogna kiwifrukter. Det är ungefär det ser ut här i rummet just nu. Och väggprydnaderna, en hövding och en indianflicka likt Pochahontas vakar över mig från väggen. Mörkret har legat över Falun sedan flera timmar tillbaka. Har försökt mig på låtskrivande under kvällen, jag gör det ibland för att hålla drömmar levande om att någon gång kunna påverka musiksverige.

Youtube verkar inte vilja lämna ut HTML-koder till mig i dag, får bli en Spotifylänk istället till Sebastian Wijks A Throw-Away Letter. http://open.spotify.com/track/3w5hLspRQDonyR1KTeorfY