ensextondelavallt

Dryckerna denna helg var öl, hallonsoda och Nygårdas cola. Sämst mådde jag i morse, efter tio timmars sömn, och då drack jag ändå inte öl i går. Ont i huvudet och illamående, en skum känsla som gjorde att jag faktiskt åt frukost för första gången på väldigt länge.

I går tippade jag och en arbetskamrat på stryktipset och oddset, det var också evigheter sedan. Vi skulle se Newcastle-Arsenal på O'learys, men på grund av "tekniskt fel" och tre olika tillbilder från matchen de första tio minuterna fick vi se Man City-West Bromwich, en halvkul historia där Carlos Tevez, mannen med halsduken gjorde tre mål. Dels kändes det bittert att inte få se Newcastle.Arsenal, en sjuk match som slutade 4-4. Men framför allt var det bittert att det var så nära... Så nära att vi fick tretton rätt på Stryktipset och någon tusenlapp var. Vi hade det mellan 57 och 59:e minuten, sedan kom raset, det slutade med tolv rätt och allt var Blackburns fel. Jävla Blackburn, ett mål till och jag hade kunnat byta mobil utan att det skulle svida allt för mycket på kontot.

Illamåendet från morgon återkom senare. Efter att jag vandrat runt i lägenheten och inte tagit tag i det jag skulle tog jag beslutet - att gå och träna. Det blev så och det gick helt okej, jag är slut i kroppen och det ska man ju vara. Däremot tyckte jag att det var märkligt att omlädningsrummen till gymmet låg längst in i lokalen, man fick alltså gå igenom gymrummen innan man kunde byta om, kändes lite fånigt.

Apocalypse Now eller The Departed?

I fredags kväll ägnade jag kvällen åt att leta musik och jag hittade en del bra. Här är två:

Allt blir lite tuffare när man har höga krav på sig själv. En sådan människa är jag och just nu är jag inne i en sådan period. För att hantera det dricker jag mycket kaffe, mycket mjölk (dock blandar jag dem inte med varandra) och äter äpplen på jobbet.

På morgonmötet i dag möttes jag av följande kommentarer: "Du är fan tröttare än jag" och "Du ser alltid bakis ut på morgonen". Jag kan inte annat än hålla med, i alla fall kommentar nummer ett. Att gå upp 07.50 varje vardag är inte särskillt tidigt men jag är extremt morgontrött numera. Fram till så där 16-17 års ålder sov jag absolut inte längre än till 10 på helgerna och gick upp så fort klockan ringde på vardagarna. Jag upptäckte inte snooze-knappen på mobilen förrän jag var 18! Och innan dess förstod jag inte var den var bra för, nu ser jag den som en stor gåva till mänskligheten!


Så måste jag få puffa lite för SVT-play som räddat många kvällar här uppe i norr.

Enligt SVT:s Uppdrag Granskning gömmer IKEA-grundaren Ingvar Kamprad 100 miljarder kronor i Liechtenstein och hans bild utåt att vara snål och lite dum ska tydligen bara vara en fasad. Spännande program som jag tycker man ska se för att få en bild av hur tufft det är att vara journalist och ha en bra grej på spåren.

Och har ni inte heller sett dokumentären "100 dagar", även den från SVT, om Sverigedemokraternas första tid i riksdagen så ska ni definitivt göra det! Även den spännande, intressant och snyggt gjord.

Samla ihop ångesten till en liten bubbla, pressa ihop den en minut och släpp ut allt till den här låten med Andrew Bird.

Jag är tidsoptimist. Kanske inte extrem eftersom jag för det mesta kommer i tid till det jag ska. Men även om det är mycket dötid innan jag ska iväg någonstans får jag alltid bråttom. Ni känner säkert igen er. Lördagar är en typisk dag för tidsoptimister. Då sover jag länge, drar ut på tiden, efter två timmars vakentid har jag fått på mig annat än kalsonger och linne och jag har duschat, En process som tar max 20 minuter under vardagarna. Sedan kanske jag träffar någon en stund, går på systemet och är hemma runt 16-tiden och ska vara på förfest vid 19. Det enda jag ska göra under de tre timmarna är att äta, eventuellt duscha igen och byta om. Men jag får alltid bråttom, och kommer oftast 20-30 minuter senare. Jag vet, jag sa att jag sällan kommer för sent men då pratar jag jobb och skola. De där tre momenten gör jag de sista 20 minuterna innan jag ska gå och då kommer man för sent.

Imorse låg jag och drog mig ganska länge. Stressade iväg och sprang över vägen och sneddade åt höger mot en nedförsbacke. Jag hade extra fart med tanke på att det kom en bil lite längre bort. Precis när bilen passerar och jag tar de svängande stegen halkar jag, både händerna åker up i hands up-mode och jag faller sidleds. Oj oj oj.

Det här var mest ett inlägg för att få dela med mig av go musik här kommer två låtar som jag tror ni kommer bli lite lyckligare av. Eller tvärtom.

Soft Moon - When It's Over



Smith Westerns - All Die Young

Döva, brats, hårdrockare. Det är några av alla typer av människor jag haft runt mig på mina tågresor. Det ökar folkkännedomen lite på något sätt, eller kanske mer nyfikenhet. Vad gäller brat-killen som bekräftade de flesta fördomarna så var han ett ganska underhållande sällskap hem från Stockholm en dag mitt i veckan för ett tag sen. Vi pratade inte med varandra. Han försökte plugga till ett prov han hade dagen efter men ägnade den mesta tiden åt att ringa folk från sin Iphone och säga "Asså, jag har prov imorgon. Fattar nada. Palla liksom." Jag övervägde att försöka hjälpa honom men han snackade ju bara hela tiden. Efter att ha vaknat från en tupplur sneglade jag på hans dator skärm. Självklart kollade han på ett filmklipp med rubriken "Best of Saint Tropez 2010!!!" där grabbar med backlslick vaskade champagne och storbystade kvinnor, silikon eller inte, skakade rumpa. Det sistnämnda är ju alltid trevligt. Men jag log lite och låtsades somna om. Det är lite sjukt, galet och häftigt på ett sätt att det där har blivit en livsstil. Jag fördömer den inte. Men jag förstår den inte heller.

I går var en lite tyngre tågresa än vanligt.

----------

Jag har fått min första önskan uppfylld över bandbokningar till Way Out West. Robyn kommer och det kommer bli fett!

----------

Ett gäng ölburkar, en tallrik, avocadoskal, kläder överallt, och en plastbytta fylld mer övermogna kiwifrukter. Det är ungefär det ser ut här i rummet just nu. Och väggprydnaderna, en hövding och en indianflicka likt Pochahontas vakar över mig från väggen. Mörkret har legat över Falun sedan flera timmar tillbaka. Har försökt mig på låtskrivande under kvällen, jag gör det ibland för att hålla drömmar levande om att någon gång kunna påverka musiksverige.

Youtube verkar inte vilja lämna ut HTML-koder till mig i dag, får bli en Spotifylänk istället till Sebastian Wijks A Throw-Away Letter. http://open.spotify.com/track/3w5hLspRQDonyR1KTeorfY

Har du sett den där reklamen där de tipsar om nya nikotinpåsar? Påsar fyllda med nikotin som ska hjälpa människor att sluta röka. Det näst sista steget mot att helt öppet erkänna att det bör fungera bra att börja snusa när man ska sluta röka. Som ett starkare substitut, och en last som, visserligen på ett annat sätt, är lika äckligt.

Själv håller jag på att sluta snusa. Det är rent ut sagt ett helvete. Det är fascinerande hur fäst man kan bli vid ett ämne; så fäst att du blir galen utan det. Jag har hört vänner som berättar om att de ska sluta röka eller snusa, men som aldrig lyckas med det. Själv har jag alltid tänkt att det inte skulle vara några problem alls för mig att ge upp mina tobakskuddar. Samtidigt har jag försäkrat mig om att min last är den bästa av alla, att det inte fanns någon anledning alls att sluta och sen lagt upp en Göteborgs Rapé mot det sönderfrätta tandköttet på vänster sida i munnen.

”Jag kan sluta när jag vill”, ”Det är gott, och ingenting om att snus är cancerframkallande är bevisat”.

”Snus är äckligt”, ”Mina tänder kommer aldrig att återställas”, ”Jag tjänar miljontals kronor på att sluta”

Man kan likna mina känslor för snuset med one-hit-wonder-artisten Natalie Imbruglias visa ord: ”I’m torn.”

Much like on-hit-wonder Natalie Imbruglia- I’m torn!!

Fast bestämd om att jag ska upphöra att vara ”den där äcklige killen med gula tänder och snus överallt”, har jag helt lagt av. Eller ”helt” är ju en ren lögn. Jag tar ett nikotin- och tobaksfritt substitut. Det är helt enkelt snus, UTAN allt det goda. Totalt meningslösa kladdiga saker som smakar gympadojor och fräter hårdare på tandköttet än vanliga vita portioner.

Nu händer en mängd underliga saker med mig. Jag skakar konstant och högst frenetiskt med mina ben; kan inte sitta still. Mitt humör skiftar likt en gravid kvinna och det är precis omöjligt att fokusera på en och samma sak i mer än tio sekunder. Bara att skriva detta krävde hundratals korta intervaller.

Nu ska jag tugga jättemycket tuggummi; jättesnabbt; och sen springa 10 mil med en ryggsäck som väger 100 kg på ryggen. Hoppas abstinensen är ursvettad när jag kommer tillbaka?

Tidigare har bloggen publicerat Olof Anderssons julsaga "Grisen som inte blev julskinka". Olof är fortfarande singel och kvinnor jag vet, efter det här inlägget kan ni inte hålla er längre. Olof behöver hjälp under denna svåra abstinenstid. Först till kvarn!

Sitter och redigerar, slänger en snabb blick åt vänster. Där sitter min bänkgranne och håller upp kameran som hon bad om att få låna två minuter tidigare. Linsen är riktad mot mig. Jag kollar in i skärmen igen och frågar "Är det för att jag luktar skit?" "Ja" svarar hon och skrattar. Jag skrattade med.

Detta grundade sig i att jag var i en ladugård tidigare i dag och gjorde ett inslag om klövvårdare. Där var jag, fyra personer till och 170 kor. Klart att jag luktade skit då, och på jobbet.

Det kvinnan bredvid mig gjorde var att hon tog en bild till sin blogg där dagens inlägg handlade om den illaluktande praktikanten. Aja, det var ganska kul och jag har inget emot att bjuda på mig själv.

Imorgon sker första bandsläppet för sommarens Way Out West och här kommer en önskelista, vissa kan mycket väl stå på scen i Slottskogen i augusti, andra är rena och skära önskningar. Listan kommer fyllas på och jag mottar gärna tips.

David Bowie
Robyn
The Strokes
Gorillaz
Kasabian
Jamie T
Libertines (Reunion)
Beach Fossils
Badly Drawn Boy
Bon Iver
Broken Social Scene
Smith Westerns
Dirty Beaches
Kendal Johansson
Tallest Man on Earth
Woods
White Lies

Är det någon akt från i somras som jag vill se i repris i år igen är det Local Natives och Håkan Hellström.

Skulle WoW-gänget knyta till sig Bowie lovar jag gå naken längs piren med en livboj runt halsen!

Den här visslar jag till i dag:

Jag var spänd under större delen av nyårskvällen. Spänd över snön som hängde över altandörren. Den hade format sig som ett hajgap, just där och jag var spänd över vem som skulle få denna hög på sig. Desto längre tiden gick blev det varmare, det började töa något och snön sjönk ännu mer. Nu skulle det snart smälla! Men det gjorde det aldrig, dagen efter fick jag veta att någon vänlig själ var mer medmänniska än jag och hade slått ner högen strax innan tolvslaget. Så kan det gå.

Ett litet missöde inträffade dock. Jag och en av gästerna hade fått i uppdrag att göra marängsviss till efterrät. Vi gick in för detta och gjorde ett stort berg av glass, grädde, bananer och chokladsås. Mästerverket ställs fram och jag presenterar stolt vad jag har ställt fram. Folk börjar ta och efter en liten stund hör jag från bordet: "Marängerna hade han gömt väl." Jag utbrister: "Just det jävlar!" och springer till skafferiet och tar ut två marängpåsar. Så kan det gå.

Till alla som kom vill jag tacka er för en go kväll.

Är tillbaka i Falun nu och på tåget upp sprang jag på en arbetskamrat. Vi snackade om lite allt möjligt och kom in på radion i Jönköping. Då kommer det:

Hon: Jag träffade en kille som jobbade där på SR-festen. Han var väldigt trevlig.
Jag: Hette han Håkan?
Hon: Ja, något sånt var det.. Han skulle kunna vara din storebror, ni är ganska lika.
Jag. Då var det nog Håkan...

Så kan det gå.

Så var dopparedan här, det är ju ganska mysigt trots allt. December i övrigt är en tid av djävulsk, stress, hets, köer i städernas butiker, trafikolyckor, ökad alkoholkonsumtion nyårslöften som bryts i samma veva som de ges.

För mig är julafton ändå något gott. Jag har tur som har en härlig släkt att fira med och det är alltid trevligt. Julmaten har jag inte hunnit föräta mig på än så det är också en höjdpunkt. Julafton avslutades i en bastu i alkoholens tecken med kusinerna. Det grämer mig än att jag inte vann darttävlingen, jag hade kontrollen och ledningen, men blev tvåa. Jag skyller på på nervositet inför avslutningen, att öltappen stod för nära och att det spelades metal . Detta kanske kan låta främmande för många. Men för mig blir det mer lättsamt och jag gillar att det efter julbord, klapputdelning och annat blir lite mer avslappnat som vilken lördagkväll som helst. I år talar dock det mesta för att det blir lite lugnare. Här finns ingen bastu. Här finns ingen darttavla.

Hur som helst god jul på er. Skänker en tanke till de hemlösa som jag hoppas har några nära och kära som annars kanske inte visar sig men tar hand om dem i juletid. Om inte annat att i utan bostad firar ihop. Och ni som av olika anledningar sitter ensamma (eller som vi säger i Sverige själva) tänk inte på det utan ta det lugnt, tänk på livet när tv-programmen blir för dåliga och skriv av er lite.

Jullåtar är verkligen inte min grej men de här lyssna jag på när jag slog in de sista klapparna.

Det var tidig torsdagkväll i mitten av augusti i Göteborg. Jag och en kamrat begav oss med spårvagnen från hållplatsen efter Gamlestadstorget. Öl hade vi börjat inta vid tretiden och några fick agera färdkost. Det var första kvällen av Way out West då det bara är spelningar på klubbar, museum och...kyrkor runt om i Göteborg.

Den här kvällen skulle vi se Kristian Mattsson med artistnamnet Tallest Man on Earth i Annedalskyrkan. Jag har aldrig varit på konsert i någon kyrka, framför allt inte en riktig spelning med ett band som normalt sett spelar på klubbar eller större scener. Vi var där drygt två timmar innan spelningen skulle starta, en annan pågick redan och vi hamnade direkt i kö och regn. Och kön rörde sig knappt, WoW har fått mycket kritik för att det är svårt att komma in på klubbspelningarna och det fick vi känna på den här kvällen. Kön rörde sig sakta framåt men vi kom aldrig in, vi gav upp en halvtimme innan spelningen skulle börja. Istället blev jag ganska berusad och berättade för några ungsomar framför oss vilken skitstad Eskilstuna var, de kom från Eskilstuna, var väldigt trevliga och försökte nicka försående. Jag var i alla fall tydlig med att det inte var något mot dem, men Eskilstuna är så jävla tråkigt så det var synd om dem. Nu tog jag i lite kanske, men jag vet att jag inte sparade på krutet.

Istället blev det några öl på Linnégatan och jag har fortfarande varken sett The Tallest Man on Earth eller varit på spelning i en kyrka. Jag vill göra bägge och är nyfiken på kyrkan som spelningslokal.

Några låtar som jag tror skulle göra sig fantastiskt bra i den kyrkmiljön:

Hallelujah - Jeff Buckleys version
Gimme Shelter - Rolling Stones
Master of None - Beach House
Utan Dina Andetag - Kent
Racing in the Streets - Bruce Springsteen
Kids On The Run - Tallest Man On Earth

Med flera, med flera..

Den sista kommer på listan kommer här, ni kan inte göra annat än och njuta. Och tro det eller ej, han är från Leksand, ganska nära här, kanske börjar jag bli lite Dalapatriot jag med.

De är trevliga, har en glad dialekt men är ganska inåtvända och fåodiga. Inte blyga, förmodligen tycker de bara att det räcker med några korta hälsningsfraser och max två minuters kallprat. Och så är de äkta landskapspatrioter.
Jag pratar om mina första intryck av dalfolket.

Den 65-åriga damen bor i Falun och jag också i drygt två månader till. Innan jag hamnade här föreställde jag mig en kall stad med något mystiskt över sig och ganska glada människor. Fördomarna stämde ganska bra in, framför allt mystiken. Falun är en trevlig liten stad, femton minuter med tåg bort ligger Borlänge, Jussi Björlings, Mando Diaos och simmaren Lars Frölanders hemstad.

De första människorna jag pratade med här var en taxichaufför och ett äldre par på Sibylla. Han var stressad lite barsk men hade humor. Han fördömde min praktikplats, "det var mest massa fjaterier" menade han och berättade sedan att han lyssnade mest på P1 för att lära sig något. Det äldre paret var mer än trevliga och hjälpsamma när jag frågade om var olika platser låg. Det var verkligen inget fel på de här personerna och det är det inte på de jag träffat efter det heller. Men de gillar inte långa samtal, de kommer fram och hälsar sen blir det lätt tyst. Det är man själv som får dra fram nya samtalsämnen, det håller en stund, sedan blir det tyst igen. Och notera att detta gäller de personer jag träffat som har Dalarna som ursprung eller har bott här väldigt lång tid.

En man som jag satt bredvid på jobbet och kommit bra överens med visade sig även han hålla distans till vad han pratade om. Jobbmässigt gick han igång, när jag började fråga om han var musikintresserad och om hans familj tog det tvärstopp. någon minut senare gick han på toaletten, förmodligen otrygg i situationen. OCh det här händer dagligen, men man stör sig inte, man lär sig, men det är ganska intressant.

Ett annat knep de lite äldre kufarna tar till när man tar upp något är att skämta till det eller dra en gammal historia de har som är kopplad till ämnet. Till exempel AJ. Han är en något äldre herre som haltar lite lätt och är urtypen av en mysfarbror. Han frågar inte så mycket. Här om dagen frågade jag om han ville ha en snus. Det ville han inte. Istället drog han en historia om när han var ung och tränade fotboll. Många av ungdomarna rökte och tränaren gav till slut ett ultimatum. "Sluta rök eller bli kickade från laget". Flera valde att sluta, eller som AJ sa "Rätt personer slutade" och fick med sig de andra. Å andra sidan hade tränaren sagt "Det är bättre att ni tar någon sup extra på helgen".

Det här med patriotismen har jag inte hört mycket av själv, mer än att det är mycket snack om Dalarna. Men flera inflyttade har berättat många är stolta och när de till exempel har varit i Stockholm en helg, säger  de "Det var bra, men väldigt skönt att vara hemma i Dalarna igen." I Jönköping tycker jag ofta det är tvärtom, i alla fall i min generation, då vill man aldrig lämna Stockholm, Göteborg, Malmö eller var man nu har varit. Men som sagt, det kanske är en generationsfråga.

Och mystiken. Ja, den grundar jag nog mer på att det är helt dött här på kvällarna när jag gått runt. Dalarna har även för tillfället flest mord per capita i Sverige även det är nog en betydande faktor. Thomas Quick, Mattias Flink och Mats Alm, alla tre är härifrån trakterna och har stått för ganska brutala mord. Mats Alm är väl fortfarande misstänkt men mycket tyder på att han mördade sin fru och dumpade kroppen i skogen.

Som chefen sa första dagen: "I Borlänge är det mer småbrott, i Falun är det färre men mer spektakulära brott."

AJ är en av de stora skojarna på redaktionen i går kläckte han detta när sim-EM gick på tv:n: "Fjärilsim måste vara jävligt onödigt. Vem simmar fjärilssim när man är jagad av en haj?!"

Jadu AJ..

För att få upp helgkänslan lite, Broken Social Scene:



Och för er som stannar hemma och tar det lugnt, Yo La Tengo med Gentle Hour:

Och nej det handlar inte om Håkan Hellström så jag får be om ursäkt ni som kände någon nanosekunds eufori över att jag skulle skriva om Göteborgssonen. Det här handlar om en annan Håkan, och mig själv.

Allt började när berättade för min lärare vilka ställen jag hade sökt praktik på. Stationen jag är på nu var en av dem och han sa direkt: "Vem var där? Jo, det var ju Håkan. De var väldigt nöjda med honom, då får du lite press på dig, det är bra." Det var ju mest kul tänkte jag.

Nästa gång jag får höra talas om Håkan är när jag ringer stationen för att ligga på lite. Chefen: "Ja, vi hade ju en kille från SVF här för två eller tre år sedan, Håkan." Kul, tänkte jag.

När praktikplatsen var fixad tog även linljeledaren upp det där med att de skulle ha höga förväntningar på mig när jag åkte. "Håkan gjorde ju ett jättebra jobb där uppe!" Nu började det bli lite väl mycket.

Och sen jag kom hit har det knappt gått en dag emellan innan namnet Håkan har dykt upp med fortsättningen "Han var så duktig" och "Han var så trevlig".

Nu har det ju gått bra här uppe men jag undrar vad exakt Håkan gjorde som tog hela den här redaktionen med sådan storm. Och som sagt, nu börjar det kanske bli lite väl mycket.

I går hade jag ingen bra morgon, gick upp till kaffeautomaten direkt och mötte en kvinna som jag kände igen från ett av programmen. Hon var väldigt glad och trevlig och jag visste vart samtalet var på väg.
Kvinnan: Var läser du?
Jag: (Skolans namn)
Kvinnan: Jaha!
Jag: Oj, känner du till den?
Kvinnan: Ja, vi hade en jättetrevlig kille hos oss därifrån för ett eller två år sedan, vad hette han nu igen?

Jag märker på henne att hon verkligen försöker minnas, så jag ville hjälpa henne lite på traven.

Jag: Kan det ha varit Håkan? och ler lite.
Hon: JA! Håkan ja! Han var väldigt trevligt.

Så Håkan, om du läser detta (vilket jag antar inte kommer hända) så var din gamla praktikplats enormt nöjda med din insats här! Du är jätteduktig.


I dag får de två nedanstående spotifylistorna stilla er hunger efter musiktips. Jag undrar vad Håkan lyssnar på?

1. Gorillaz - On Melancholy Hill

2. The Drums - Down By The Water

3. Wild Nothing - Summer Holiday

4. The Radio Dept. - Never Follow Suits

5. Hästpojken - Medan Vi Faller

6. Gorillaz (Feat. Lou Reed) - Some Kind Of Nature

7. Beach Fossils - Daydream

8. Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon har varit i

9. Robyn - Dancing On My Own

10. Beach House - 10 Mile Stereo

11. Kendal Johansson - Blue Moon

12. Hästpojken - Gitarrer & Bas, trummor & hat

13. Håkan Hellström - Shelley

14. Surfer Blood - Swim

15. The Strange Boys - A Walk On The Bleach


Vill ni höra dem så finns listan här:
Årets bästa 2010


Bubblarna:
Och de som inte fick plats...

Vid det här laget har ni förstått att jag bor inneboende hos en dam som nyss fyllt 65 och gick i pension samma dag som jag flyttade in här. Vi delar på hennes lägenhet, alltså har jag ingen egen ingång, ingen egen toalett eller eget kök, det gör att man bor tätt på varandra. detär ett lite speciellt sätt att bo med tanke på att vi aldrig hade setts innan jag flyttade in hit, bara pratat i telefon, mejlat och sms:at. Ja, hon är en jävel på sms. Det händer att hon skickar meddelanden som bara innehåller en smiley, när hon är glad inleder hon med "Ler :)". Och hon är lite som ett sms, ibland kort, ibland lång och då och då säger hon något väldigt oväntat. Här är ett urval:

Jag: Stör jag dig när jag spelar gitarr på rummet?
Hon: Njaaaa, i så fall stör det att du inte spelar högre så jag hör.

----

Jag: Nu är jag helt slut igen, utan att ha gjort någonting.
Hon: Du måste äta mer fett!

----

Hon: Nu ska jag iväg och dansa.
Jag: Jaha, vad är det för musik?
Hon: Jadu det är blandat (och nämner någon dans som jag inte kommer ihåg vilken det var).
Jag: Okej, den (dansstilen) känner jag inte igen.
Hon: Den funkar skitbra på allt, sist satte de på den där Sex Bomb med Tom Jones. Det passade perfekt!

----

När jag slagit huvudet i hennes ljuskrona för andra gången samma kväll.
Hon: HAHAHAHAHAHA

-----

Det är charmigt, även om man är lite väl trött för att lyssna på gamla historier halva kvällarna men det får man ta. Faktiskt ett ganska schyst sätt att bo på, ett tag i alla fall.

Linköpingsbandet Marching Band får stå för låten i dag.

Det var vid den tiden, då Barack Obama var USA:s president, och engelsmännen fortfarande höll fast vid vänstertrafiken, men inte börjat nyttja meterenheten. Det var en tid med Ipads och Coldplay's Christmas lights skrålade ur mångas datorhögtalare. Det var en stressad, men ändå lycklig tid på året. För alla, utom för den lilla grisen Bertil.

Bertil bodde hos sin ägare Gunnar, tillsammans med ett tjog andra grisar. I sitt griskollektiv i form  av delad stia levde grisarna ett gott liv. Halmen var alltid ny och fräsch och maten, ja all den mat  som de dagligen fick proppa sina grismagar fulla med var, om inte av högsta kvalitet, i alla fall av stor kvantitet. Detta var ovanligt för en gris vid denna tid. Men för människorna, som trendbesatt var villiga att betala extra för ekologisk mat, var det ändå viktigt. Myten om växthuseffekten var också mycket aktuell, så hur gott grisarna levde var inte det enda som var viktigt. Deras leverne kunde inte heller orsaka onödigt koldioxidutsläpp. 

Bertils ägare var en mycket omtänksam och timid man. Samtidigt mycket bestämd och härdad, han var en man som upplevt mycket under sitt liv. Under julen var denne även välbesökt av människor som inte annars brukade titta förbi. Människorna kom skrattandes i sina färgglada mössor och jackor av finaste kvalitet. Välklädda för att trotsa den hårda vinter som under de senaste åren varit något att räkna med. Skämt i likhet med ”hoppas inte din julskinka har rymt”, var vanliga isbrytare. Andra var mer vulgära och sade rätt upp och ner att de ville ha en riktigt fin och välgödd gris på sitt julbord i år.

Det var först förra julen som Bertil olyckligt nog förstod varför Gunnar endast fick besök under juletiden. Han hade nämligen råkat vandra iväg från sina vänner i stian och in i rummet som var förbjudet att för grisar att äntra. Där såg han med sina egna ögon hur Gunnar, som hade tyckte så gott om,  göra någonting fruktansvärt. På en bänk av rostfritt stål höll Gunnar fast Bertils mor. Med en skinande vass kniv i ena handen och grisen i den andra, stod han där bredbent och bestämt. Till slut förde han kniven mot strupen på Bertils mor, som kämpade så febrilt att man kunde höra grisfötternas sparkar mot stålbänken. Blodet rann från grisens hals, över bänken och ner i den vask som hörde till. När Bertils mor drog sitt sista grymt isade det i själen på Bertil. Som om något mycket viktigt hade försvunnit.

Denna fasansfulla upplevelse följde Bertil under hela året, och nu var han säker på att han själv skulle möta samma öde. Minnesbilderna från sin mors slakt påverkade även Bertils aptit. Han var därför mycket smalare än sina grisvänner. Det var nämligen för svårt för Bertil att berätta om händelsen, eftersom han inte ville att hans vänner skulle lida och vara rädda precis som han.

Dan, före dan, före dan, före dopparedan, stod kunderna hos slaktaren på kö. Först nu insåg Bertil att han, genom att hemlighålla det han sett hade satt sina grisvänner i en dödsfälla. De fetaste och godaste grisarna var de som gick åt först, men en spinkig lite gris som Bertil ville ingen ha.

Det var då upp till Bertil att rädda sina kära vänner. På så sätt kunde han kanske även vinna Majas hjärta. Hon var den fetaste och grannaste grisen som vandrat på gården. När Bertil såg henne blev hans ben alldeles svaga och hans grishjärta pumpade hårdare än han kunde klara av. Han måste rädda henne, så han kan flytta ut i skogen med henne och bygga ett liv i en utopisk by befolkade av grisar som levde fritt och frodades.

Han såg högaffeln, cykelhjulsslangen, och hur staketet som höll de instängda hade två fastpunkter där han kunde sätta slangen. Likt Macgyver lade han ihop två och två och visste precis vad han skulle göra. Utan att berätta för någon om vad han gjorde, fäste han slangen på staketet, tog ett hårt tag om högaffeln, satte sin grisända mot slangen och spände upp. Han siktade mot dörren och väntade. Precis när Gunnar gick in genom dörren för att hämta sitt första offer för dagen, släppte Bertil på fotgreppet och flög över staketet med högaffeln i perfekt riktning för att de två vassa ändarna skulle sättas i väggen med slaktarens hals fast emellan. Han var nu helt rörelseförhindrad. Förstelnad stod Gunnar mot väggen, med en rädsla i blicken som Bertil endast sett en enda gång tidigare i livet. Hos sin mor då hon blev brutalt MÖRDAD av just Gunnar.

Utifrån stian kunde Bertil, med enkel rörelse med sitt tryne låsa upp för de övriga grisarna. Han grymtade nu för kung och fosterland om hur viktigt det var att alla följde honom.

”Kom med mig om ni vill leva!”

Grisarna visste inte varför de följde efter, men det fanns någonting i Bertils grymt som övertygade dem. Bertil ledde sedan sina kamrater ut i skogen bortom gården, där han med gråten i halsen berättade om vad han sett och varför de måste lämna gården för att överleva.

Om Bertil fick sin Maja, eller om det vilda livet var gott nog för grisarna vet jag inte. Men om är bra. Och om så, tror jag att man än idag talar om Bertil och hans mod. Historien om ”Grisen som inte blev julskinka”.

Olof Andersson

Olof är en fin grabb från Tranemo. Han gillar långa promenader, mysiga hemmakvällar och är i skrivande stund singel. Han har även valt ut ett musiktips, Wonderboy med Tenacious D. Tyvärr ville inte Youtube inte lämna ut HTML-koden till den riktiga videon.

Jag fick ett sms klockan 00:39 i natt från skaparen av modernlifeisrubbish13.blogspot.com. "Vi borde starta ett bloggkrig. Bara för att." där med blev jag inte förvånad när jag var inne på Vildandsgrabben sida för en liten stund sen. Och innan kriget ens har börjat så gör han ett stort fel. Han skriver osanningar.

Osanning 1:
"Han menar på fullaste allvar fortfarande på att bröderna Gallagher är skickligare musiker än Graham och Damon. "Simpelheten" brukar han använda som argument. Skillnaden mellan banden är att Blur lyckas kombinera simpelhet med skicklighet och känsla, något bröderna pengakåt aldrig har lyckats med."

Här har jag flera gånger hållt med honom om att Blur är skickligare musiker. Anledningen till att jag fastnat mer för Oasis är att de är rockigare och ja, de är pengakåta men tycker inte att det hör hemma här. Jag gillar musiken. De må ha släppt några skivor för mycket,men vafan, det bästa är jävligt bra och det finns en hel del bra grejer på de senaste plattorna med.

Osanning 2:
"Vidare säger han att han diggar Blur också. Jag ställer mig tveksam till att man kan säga att man diggar Blur när ens favoritlåt är Song 2."
Han vet mycket väl att min favoritlåt med Blur är On your own.

Och när vi ändå är innte på temat bara för att (Låten Noel och Liam sjunger är refrängen till Blurs Parklife med undantaget att de byter ut just Parklife mot...):



Nu lugnar vi ner oss lite.

Ingen av oss har känt att det här med bloggande är vår grej, och vi gör det inte nu heller. Men i dag startades modernlifeisrubbish13.blogspot.com och direkt blev jag attackerad för att jag föll för bröderna Gallagher och Oasis ungefär samtidigt som min gode vän föll för Blur. Dessa band har en liten historia ihop som vi inte var sena med att ta efter. Vill tillägga att jag diggar Blur också, det framgår inte direkt av min vän och kanske, bloggkonkurrent.

De gånger jag flyttat hemifrån har jag fått en förklärlek till något ätbart. Först var det kiwi och mariekex, mariekexen följde med till Bäckalyckan och blev tillsammans med stekta ägg en favorit. Och nu är kiwin tillbaka. På de här två veckorna på den nya orten har det blivit en hel del kiwi, jag äter det som snacks. Nu skalar jag dem inte, för jag vet inte var damen i huset har potatisskalaren, om hon ens har någon? Hon har inte påsklämmare. Jag frågade efter det och hon såg ut som ett levande frågentecken. "Nej sånt använder inte jag, jag kör på tupperware." Och ja tupperware kommer jag återkomma till vid senare tillfälle. Hur som helst så känns det fint att börja och avsluta dagarna på kontorstolen, skära upp kiwin i två halvor och slänga skalet i ett rött Pringlesrör som börjar bli fullt.

Bara för att så backar vi klockan till 90-talet och kör Oasis första och kanske bästa singel, Supersonic:

Kan börja med namnet ensextondelavallt och hur det kom till. Vi var ett gäng som var ute och rullade hatt i Göteborg i höstas. Efter cirkus en halvtimme fick jag och en polare nog. Det var Halloween och efter att maskerade nötter hoppat fram och dragit plastknivar i magen på oss pallade vi inte mer, plus att vi inte har fallenheten för dans ens på fyllan. Så varför var vi över huvud taget där? Svar: Den övriga truppen drogs dit. Vi drog och käkade kebab, efter det på väg mot spårvagnen snackade en kamrat i mobilen, jag kände väl ett behov av uppmarksamhet, drog till mig telefonen och skrek "Vet du, du är en sextondel av allt!". Efter samtalet stod vi som frågetecken och vet fortfarande inte vad det där kom ifrån. Men det känns genialt på något sätt. Minuterna efter föll jag en halvmeter ner från ett fönsterbläck efter ett tappert försök med att gå med en stor arbetskon där jag placerat min högra fot. Det slutade inte väl.

Är egentligen emot det här med bloggande. Men sitter nu i ett litet rum, inhyd hos en nyligen pensionerad kvinna och så blev det så här. Det finns säkert många knep för att komma in i en helt ny stad där man inte känner någon. Jag är för lat för att ta till dessa knep och eftersom näst intill alla har familj och grejer på jobbet blir det inte lättare. Platsen jag befinner mig på en är mellanstor tätort strax under mitten av Sverige. Det är kallt och blir mörkt klockan tre. Inte vad jag är van vid.

Det återsår att se hur länge den här bloggen kommer att leva. Ni ska i alla fall få minst ett musiktips per inlägg. Låt mig presentera Beach Fossils: